Zandra

i dag är det en månad sen jag förlorade min bästa vän. Fy va hemskt det är. Jag tycker fortfarande det är sjukt jobbigt.

Det är jobbigt att vara hos mamma och pappa där det inte finns en sötnos som kommer och hoppar och pussar på en!

Läser en blogg som precis har fått barn och hur mysig hennes hundar är mot hennes son. Och jag vet att jag hade kunnat fått lära Bambam till att bli precis lika dan! Men jag fick ju inte den chansen!

Jag hade låtit han får snuffsa på skatt så fort han hade kommit hem från bb typ. För jag tror det är viktigt att dom känner att dom få vara med i det hela. Om jag ändå hade fått chansen att ta över bambam!

Det gör mig så jävla arg att jag aldrig fick chansen till att välja det.

Något annat som gör så jäkla ont det är att höra hur personer kan säga att det är skönt att han är borta. Hur skönt det är att slippa gå ut med hunden skynda sig hem inte bryr sig om att vara rädd att han ska göra något. Jag kallar det lathet och får det bekräftat att det var precis därför dom gjorde som dom gjorde. Jag förstår inte!

Och det värsta av allt jag fick inte bestämma att få hans aska. Jag hade så gärna velat sprida den någon stans och veta att han ligger precis där. Nu ligger han någonstans på djurkyrkogården men vart det vet jag inte.

Nästan exakt för 6 år sedan kom han in i våra liv. Han kom in som en kärleksfull liten valp. Som vi alla älskade så mycket från första stund!

Han förändrade våran familj till något bättre.

Sen dess har han alltid funnits där. Alltid varit vid min sida när jag behövde han!

När jag grät kom han upp i knät och ville finnas där.

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta min lilla svarta älsklingen! Även kommer du få pryda min kropp!